Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Artisten på modet - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
315
fastän du tar den gamla vänskapen till mig för —
för någonting annat än den är.»
»Nåja, jag har älskat henne — men det är slut.
Jag har älskat henne, men inte så som jag älskar
dig. Henne har jag älskat som målare, som artist,
som — ja, som livad du vill — men till henne åter-
vänder jag aldrig mera.»
»Det vill jag se först,» sade Signe med ett
djupt allvar.
»Det beror helt och hållet på dig,» återtog han
på nytt med den öfvertalande värme, som han hade
i sin makt, när han själf trodde på hvad han sade
— och i denna stund trodde han det obetingadt, »vill
du bli min, Signe, så kan och skall jag ägna dig
hela mitt lif. Vill du det inte, så kan jag ju kasta
det åt hvem som helst. Det rör ingen annan än
mig själf.»
»Jo, det rör nog ännu en,» sade hon med ton-
vikt på orden.
»Hvem skulle det vara?» frågade han med sitt
gamla trots i blicken.
»Din konst,» svarade hon enkelt och lugnt, men
just därför slog det honom så mycket mera.
»Hjälp mig du att bli något för den,» bad han
efter ett ögonblicks tystnad, »du kan det, Signe, och
det är ingen annan som kan det än du.»
»Tag paletten och börja måla en gång,» svarade
hon med ett litet leende, som han tyckte lofvade mera
än orden.
Och när gamla Marie ändtligen kom och bultade
på dörren och blef insläppt, var det endast hon som
var olycklig öfver att hon dröjt så länge; men de
båda unga sågo så lugna ut, som om han inte gjort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
