Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Artisten på modet - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
Det vill han heller inte själf, mamma. Men nu
skall du vara riktigt vänlig mot honom — ty det blir
ändå ingen annan än han, som blir min man. Jag
visste inte förut, att jag älskade honom — jag trodde
det inte engång, men nu vet jag det, nu tror jag det
och tror på honom, och då behöfva vi icke vare sig
ringar eller löften.»
När Lars kom på den bestämda tiden, var det
icke, som han hoppats, Signe som tog emot honom,
utan generalskan själf. Hon försökte i det längsta att
se så sträng ut som möjligt, och hon hade föresatt
sig att vara så kort och så kall hon förmådde. Det
gick nog också så där temligen för sig till en början,
men när Lars slutligen därinne i förmaket fattade
hennes händer och såg på henne med sin öppna fri-
modiga blick och frågade henne med en varm skift-
ning i rösten:
»Är tant ond på mig för hvad som händt emel-
lan Signe och mig?»
Då kunde hon inte längre kviifva sitt goda hjärtas
röst, som talade högre för den unge mannen än hen-
nes bekymrade moderliga förstånd, utan svarade mildt
och utan all den bitterhet, som hon förut ansett att
hon borde och måste känna:
»Jag är inte ond på dig Lars ; men jag är ledsen.
Jag tror inte att Signe och du passa för hvarandra.»
»Tant menar väl, att jag inte passar för Signe?»
frågade Lars vekare, än han plägade, »att jag inte är
god nog för henne? Och det medger jag så gärna —
för Signe är inte ens den hästa god nog — och jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
