Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Artisten på modet - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
337
känsla behöfver icke så mänga bevis på sin tillvaro,
och hoppet om en rikare framtid iodes oftare af ett
fattigt närvarande, än när man frossar i öfverflöd,
så att kanske ingenting finns kvar för stunder, som
komma.
När stunden för afskedet var inne och de båda
unga växlat den sista handtryckningen, tyckte gene-
ralskan, att det kunde vara nog ; men Signe, som mötte
sin barndomslekkamrats sorgsna blick, slog sina armar
om hans hals och tryckte i moderns åsyn en varm
kyss påhans läppar. Hon ville gifva honom den
med sigpå färden, liksom hon själf ville minnas
hans —och modern hade inte hjärta att förebrå
henne det.
Hon mindes i detta ögonblick, att hon själf
varit ung en gång, och när de båda unga stodo
där, tätt slutna intill hvarandra, glömde hon både
sina moderliga bekymmer och sina förståndiga far-
hågor — hon slog armarne omkring dem båda och
hviskade sakta:
»Det går nog som Gud vill, mina barn.»
Och de orden stodo för Lars, när han några
dagar senare begaf sig af på färd mot södern. Han
hade icke haft tid att tänka mycket på någon gud,
och han trodde kanske heller icke så varmt på
honom — men de föreföllo honom ändå som in-
vigningen till ett nytt lif — ett lif för konsten och
för henne.
Men när Otto — för hvilken generalskan icke
hade kunnat tiga med hvad som skett — fick veta,
att Lars hade rest, sade han till ryttmästaren, just
när de gingo upp på Sällskapet och spelade ett parti
karambole:
»Hon var visst litet förlibt i den där plankstry-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
