Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Ny grund - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358
»Ja hm — är det riktigt passande att —;
»Att fästman och fästmö följas ät ut på sjön?
Jag tror det mamma — du får inte gå så här och
valla oss — det är förödmjukande både för honom
och mig.»
Generalskan ville svara, men Lars hade nu hunnit
upp dem, och Signe sade helt gladt, i det hon lade
sin arm i hans:
»Om du vill, Lars, så fara vi ut på sjön litet,
medan mamma går upp till sig och hvilar sig
en smula.»
Det lät bars inte säga sig två gånger, och med
raska steg skyndade de neråt parkvägen, medan gene-
ralskan vände sig om och säg efter dem med villrå-
diga blickar. Hon kände en instinktlik rädsla för att
lämna Signe ensam med den unge artisten, och ändå
förebrådde hon sig känslan, som så mången mor före
henne hyst, och som lika många efter henne komma
att hysa. Och väl var det, att hon inte såg, huru
Lars, sedan vägen krökt sig, så att hon inte längre
kunde se dem, helt hastigt slog armen om Signe,
tryckte henne intill sig och med en lång kyss hvi-
skade ett sakta:
»Tack Signe.»
Och den annars så korrekta, så lugna Signe kunde
icke undgå att värmas af hans glöd. Hon slog armarne
om hans hals och besvarade kyssen, varmt, hängifvet
och själfförgätet så som äfven den blygaste ungmö
kan det, när våren i naturen kommer det unga hjärtat
att klappa fortare och låter henne känna denna gräns-
lösa ömhet, som icke fruktar någon fara, därför att
den är kysk i sin innersta rot.
Och därför att den meddelar kyskhet äfven ät
den mest varmblodige man. Så kunde Lars det också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
