Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Ny grund - V - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej, femtusen sade jag — det är det allra
minsta jag behöfver — men se där kommer Signe
borta vid vägkröken. Hon har jaktvagnen, ser jag.
Så mycket bättre. Då sätter du dig upp bredvid
henne, mamma, och så kör jag. Det skall bli roligt
att få köra för dig igen.»
»Ja, men kusken då, kära Otto?»
»Än sen? Han måtte väl kunna gå hem den där
lilla biten. Han kan behöfva skaka lättjan ur benen
på sig, om jag känner min kära Anderson rätt.»
Och glad som en lärka öfver att vigilansen lyc-
kats, började den unge löjtnanten vifta åt Signe, som
lät vagnen stanna ett stycke ifrån dem och som
med visst icke oblandad glädje återsåg sin lättsinnige
herr bror.
VI.
När Lars på förmiddagen två dagar därefter
kom hem till Vernersnäs och tog vägen genom parken,
möttes han där af Signe, som gladt skyndade emot
honom och villigt räckte honom sina friska läppar
till en välkomstkyss, sedan hon redan på afstånd
ropat åt honom:
»Å, hvad du har varit länge.»
»Tycker du?» sade Lars muntert, i det han ka-
stade ifrån sig målarskrinet, den hoplagda fällstolen
och paraplyet, för att så mycket bättre kunna taga
emot henne; och sedan den vältaliga tystnaden, som
nödvändiggjordes af hälsningssättet, väl tagit slut,
fortsatte han glädjestrålande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
