Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Ny grund - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394
»Nej inte främmande. Det är Otto, som kom
i förgår.»
»Otto? Nå, då måtte det väl vara främmande
också —?»
»Nej du, han är ensam.»
»Ensam, säger du? Skulle inte hans fästmö —»
»Förlofningen är uppslagen, Lars.»
»Hvad säger du? Hur har det gått till?»
»Lilly har skickat igen ringen — och det undrar
jag sannerligen inte på. Men låt mig nu se hvad du
har i ditt skrin.»
De voro snart nere vid sjöbänken. Men nu hade
han fått annat att tänka på.
»Strax, Signe lilla. Men säg mig först — det
där kom ju så oväntadt — jag får lof att höra, hvar-
för förlofningen blef uppslagen?»
»Vet du Lars — det är så uselt af Otto — så
riktigt uselt — att jag knappt^vill tala om det. Kan
du tänka dig, sådana människor. Det är Almas fel
att förlofningen blifvit uppslagen.»
»Almas fel?» ropade, han förvånad, »du säger
först, att det är uselt af Otto — och sedan säger du,
att det är Almas fel — jag förstår inte —»
»Ja det är uselt af Otto; men det är ännu uslare
af henne.»
»Har han kanske förlofvat sig med Alma i stället?»
»Nej, inte förlofvat sig med henne — men han
har — han har visat sig artig mot henne — och hon
har suttit i knä på honom.»
»Har hon?» återtog Lars med lugnare ton, »nå
det förvånar mig inte. »
Signe rodnade upp — hon blef alldeles utom
sig, hon andades häftigt, och när han ville närma sig
henne på bänken, där de sutto, stötte hon honom häf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
