Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Ny grund - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
395
tigt tillbaka — det blixtrade till i hennes ögon och
hon frågade med kväfd stämma:
»Har hon kanske suttit i knä på dig också?»
»Hvarför frågar du det?» var allt hvad han kunde
svara. Han försökte se på henne, men han kunde
det inte. Han hade velat gifva en hel värld, om han
ägt den, för att kunna se henne i ögonen, utan att
rodna. Men han kände på samma gång, att stunden
var afgörande och att kanske hela deras framtida lif
berodde på hvad han nu svarade.
»Jag frågar det därför att jag vill veta det,»
svarade Signe med onaturligt uppjagad röst; »därför
att jag har rättighet att få veta det. Därför att jag
misstänkt det, ända sedan jag första gången såg er
tillsammans — och därför att — att jag misstänker
det ännu.»
»Nåja, jag vill svara helt ärligt och öppet, Signe.
Hon har suttit där, men det var innan jag hade åter-
sett dig. Och hon kommer aldrig att sitta där mer,
det svär jag vid vår kärlek.»
»Vår kärlek?» ropade hon, och innan han hunnit
hindra det, skyndade hon upp från sin plats och stod
framför honom med flammande blickar och med hän-
derna sträckta framför sig, som om hon velat skydda
sig mot beröringen med något ondt, något som hon
fruktade skulle fläcka henne; »vågar du svära vid
vår kärlek? Tror du att jag nånsin kan älska en man,
som — å fy, fy?»
Och hon vände sig om, färdig att skynda bort,
då han med ett språng störtade upp från bänken, ka-
stade sig framför henne och hindrade henne att af-
lägsna sig, i det han fattade hennes händer och
utropade:
Vacklande grund. 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
