- Project Runeberg -  Vad tiden kräver /
35

(1927) [MARC] Author: Anna Maria Roos
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

35
verade: »Nå, det gör ingenting, för om du inte gjort
den dumheten, så har du alltid gjort någon annan, som
du inte förut fått bestraffning för».
Den sortens filosofi borde vi lite var använda gent-
emot oss själva, när vi röna orättvisa. Kunna vi lära oss
att lugnt och utan bitterhet tänka: Har jag ej nu för-
skyllat vad jag har att lida — nåväl, så är det väl nå-
gon gammal skuld, kanske från länge sedan förflutna
hv, som jag har att sona, — då ha vi lärt oss en god
uel av livets visdom. Att så tänka, det är betydligt
bättre för vår själshygien än att grubbla över orätt-
visorna och förbittras över dem.
Och till sist - om vi tro att allt vad vi göra har sina
följder för oss själva, förr eller senare, hur varnande,
nur manande, blir icke en sådan övertygelse. Det fin-
nes ett österländskt ordspråk : »Den som sticker sin kniv
i en medmänniska, den sticker den i själva verket i sin
egen barm». Tanken på att den minsta orätt vi begå,
den minsta ovänlighet vi visa mot en annan människa’
ar liksom en pil som studsar tillbaka för att en gång
träffa oss själva — den tanken måste ju verka i hög
grad uppfostrande.
Man kan ju säga, att det vore ädlare om vi alltid hand-
lade rätt och kärleksfullt även utan någon tanke på att
motsatsen bringar straff med sig.
Ja, visserligen. Men sådana människorna nu en gång
äro, så behöva nog de allra flesta att — ibland åtmin-
stone — känna den hållhaken.
Och till sist, i och genom tron på liv bortom liv
tycka vi oss skönja lösningen till ett av jordetillvarons
svåraste problem: detta att ofta de ädlaste själar mest
få lida — av bittra öden, av människors oförstående
hårdhet.
Om de som nått högst, efter detta livs avslutning
skola vara befriade från återfödelse, måste icke då 1
detta deras sista liv på jorden av dem till sista skärven

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:46:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vadtidkrav/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free