Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II. DET STÖRSTA PROBLEMET,
I .
»Denna värlcl gör verkligen icke intryck av en illa upp-
byggd tragedi», skrev en gång Aristoteles med en glimt
av den torra humor som den store tänkaren någon en-
staka gång låter komma till synes. Aristoteles hade,
bland åtskilligt annat, också studerat den tragiska konst-
formen. Han visste huru mycket av tankedjup, av kon-
struktiv fantasi som ligger bakom ett verk av den arten.
Och han menade att den vore en klen iakttagare, som
icke fattade att också bakom detta gigantiska kosmos
finnes en mäktig Vishet, bakom denna eviga rörelse ett
evigt upphov, — en som »själv orörd, sätter det hela. i
rörelse».
Samme fornhelleniske tänkare har — i ett brottstycke
bevarat i en av Ciceros skrifter — framkastat ett anta-
gande: tänk er att några människor levat hela sitt liv
i en underjordisk håla utan att ha sett solen eller stjärn-
världens under, tänk er att så dessa människor plötsligt
komme ut och finge skåda all den härlighet som himmel
och hav och jord erbjuda ögat, att de iakttoge den för-
underliga regelbundenheten i himlavalvets företeelser
— »om de såge allt detta, i sanning de måste tro att
det finnes gudar».
Det är samma tankegång som ett par tusen år senare
uttrycktes av Voltaire, när han yttrade, att han icke kunde
fatta tillvaron av ett urverk utan att antaga existensen
av en urmakare.
— En mycket enkel logik! anmärkes det hånfullt från
somliga håll.
Må vara. Men den är i alla fall oemotsäglig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
