Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I/I
man som det avgörande skälet i dessa fall betrakta:
att dessa kulturer förbrukat sin livskraft i och genom
det att de förbrukat sitt idéinnehåll. De hade givit vad
de hade att ge.
Visserligen torde för folken, liksom för individerna,
finnas möjlighet till förnyelse i och genom fördjupning
av de idéer på vilka de levat. Den skönhetens idé som
uppbar det gamla Hellas’ kultur, blev av Hellas’ störste
son fördjupad genom påvisandet av att människoanden
också på skönhetens väg kan nå in till det allra innersta,
upp till det allra högsta. Men Platon stod på det hela
taget som den store ensamme. Hans tid och hans folk
Iäto sig ej omskapas av hans idéer. Först några hundra
år efter hans död kommo hans verkliga efterföljare.
Och då hade situationen komplicerats därigenom att en
ny världsåskådning framträtt som i vissa hänseenden
nådde högre än Platon — ehuru den redan då av sina
förkunnare förvanskats.
Vad Rom beträffar — vad var det värdefullaste det
hade att ge mänskligheten? Månne det ej var lagens,
rättens, samhällsordningens idé? De många folk, vilka
kommo under Roms inflytande, mottogo alla i dessa hän-
seenden impulser, varav de sedan i långliga tider hade
gagn. Men den gången då det världshärskande impe-
riet stod inför den ideella rörelse som på ett djupare sätt
än någonsin tillförene hävdade rättfärdighetens ideal,
då stod Rom först oförstående, förföljande. Och när det
sedermera anammade denna nya rörelse, då skedde
detta ej så att den romerska kulturen gav sitt bästa
och av den nya religionen mottog det bästa — nej,
vid sammansmältningen av den romerska andan och kris-
tendomen satte den förra in vad som var avigsidan av
dess rättskänsla: den stela formalismen, den’ torra juri-
diska spetsfundigheten. Så ådrog sig då Rom en dryg
del av ansvaret för den kristendomens förvanskning som
för mänskligheten haft så olycksdigra följder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
