Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sider ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89 AUGUST S TRIND BERG
att han öfvergifvit Swedenborgs religion, emedan den var hatfull, hämdgirig,
små-aktig och trälsinnad. Det som nyss var hans religions alfa och omega har således
visat sig vara endast tomma och. ogrundade fantasier och intet kan nu längre
skänka honom trost, »icke bibeln ens, icke Kristus, icke humanitet, icke–- —
något.« Och det resultat, hvartill skalden nått genom sina funderingar, får sitt
pregnanta uttryck i följande erkännande af honom själf: »Noga taget har jag
genom att välja korsets kungsväg insnärjt mig i teologiens törnhäckar så att tvifvel,
förskräckligare än någonsin, fått makt med mitt sinne och rent af hviskat i mitt
öra att all olycka, alla orättvisor, hela frälsningsvärket är endast en ofantlig
pröf-ning, som man måste tappert stå emot.«
Det går ju visserligen icke att med ett enda slag frigöra sig från alla de garn,
hvari han insnärjt sig, men det är en god början han gjort i »Till Damaskus«.
Religionen upptager honom icke ensamt nu längre och det är framför allt guldet
och äran som skola bli de illusioner, med hvilka han söker fylla sitt lifs tomhet.
»Ödet fick fatt i honom med hårda handen«, sager han själf, och så blef hans syn
förvänd. »Då olyckorna hopade sig och han icke längre kunde förklara dem på
naturlig väg och då ingen läkare kunde bota honom, började han inse att han
stred mot högre medvetna makter–« Och det glädjande är att han äfven
kommit till insikt om att dessa ödesdigra makter kunna bekämpas.
När skalden så kommit så langt att han insett att han misstagit sig, att det
hela varit ett djäfvulens bländvärk och han ändtligen har — om ännu icke
för-mågan — så dock viljan att sträcka vapen, — ja, då lägger säkerligen enhvar
literaturvän ifrån sig »Till Damaskus« med glädje öfver att Strindberg dock nått
så långt och med hoppet att han snart fullständigt frigjord från denna religions
alla snärjande garn måtte åter igen kasta sig in i literaturen med all den kraft och
friskhet, som utmärkte honom innan han vid början af detta decennium kom
under inflytande af religionsmystiken.
Ty den kris, som Strindberg nu ser ut att ha genomgått och blifvit något så
när fri från, hade börjat långt innan han med »Inferno« väckte så plötsligt och
sorgligt uppseende; därför talar hans hela offentliga värksamhet under nittiotalet
och därom vittnar tydligare än allt annat början till första delen af »Till
Damaskus«, som är ordagrant identisk med ett för älfva år sedan påbörjadt drama med
titeln »Robert le diable«, hvilket manuskript jag läst långt innan »Till Damaskus«
ännu förelåg.
Och så tillkommer ännu en faktor, som i väsentlig grad talar för det antagandet
att Strindberg i sin kommande produktion åter skall bli den heros i svensk literatur
som han förr varit. Jag syftar på den konstnärliga byggnaden i »Till Damaskus«.
Sedan Strindberg i »Legender« — särskildt i forstå delen af densamma — råkat
så oväntadt långt bort från den plats han förut intagit som det svenska språkets
störste mästare i alla tider, framträder han i dubbeldramat som en så fulländad
tekniker som sällan förr.
Om man således har stora skäl att hoppas att den pänna som skrifvit »Inferno«
och »Legender« hädanefter kommer att af diktaren utbytas mot den som vi lärt
oss älska genom »Master Olof« och »I hafsbandet«, så lära vi dock ganska länge
komma att påminnas om huru mycket densamma hämmat ungdomens fria och
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
