- Project Runeberg -  Valfrändskap /
VI

(1903) [MARC] [MARC] Author: Johann Wolfgang von Goethe Translator: Walborg Hedberg With: Hellen Lindgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kallade den en apologi för äktenskapet. Bokens
hufvudpersoner äro tvenne par, baron Edvard och
hans maka Charlotte, och deras gäster, Charlottes
niece Ottilie och mannens bästa vän, kaptenen.
Under landtlifvets förtrolighet upptäcka dessa fyra
personer, att en otillåten kärlek, som de fåfängt
söka motarbeta, blir följden af deras samvaro, och
utan att dagtinga med plikten skiljas Charlotte och
kaptenen, de mera själsstarka, af eget fritt beslut,
medan hos Edvard vacklandet nog skulle öfvergå
till ett beslut om skilsmässa, om icke hans hustru,
som märker sig skola bli mor, åtoge sig att försvara
hemmets rättigheter, däri understödd af Ottilie,
som brytes af kampen mot sin böjelse.

Denna Ottilie är en af Goethes härligaste
kvinnogestalter.

Goethe har en gång sagt, att Italien utplånar
själens skrynklor, men samma verkan hade också
en härlig kvinnonatur på hans diktning. Ottilie
är allt, hvad som kan tänkas af ljuf kvinnlighet.
Diktarens rent personliga förkärlek framlyser i
hans epitet om henne »den kära», »den goda», »den
vackra», »den härliga», »den himmelska». Hon är
byggd af ett sprödare material än bokens öfriga
personer. Den unga flickan kan sägas förena
begreppen barn och kvinna på samma gång, hemmets
goda ande, växande i stilla knoppning och
blomning, utöfvande makt utan några stora åthäfvor,
lätt härjad af sin kärlekssorg, som låter henne
vissna, som en blomma vissnar, med mod att
uppoffra sig, fastän den kväfda snyftning, som
genomgår hennes lif, långsamt dödar henne. Diktaren
beskrifver henne med ord, som kunde vara värdiga
en Dantes Beatrice: hennes gång var så lätt, man
hörde aldrig hennes steg. Hon är det stilla
omärkligt välgörande lugnet, som i hemmets värld blott
känns som en våratmosfär, men hennes känsla är
icke därför mindre djup.

I Pandoras återkomst, som är nära samtidig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 12:42:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/valfrands/0010.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free