- Project Runeberg -  Valfrändskap /
VII

(1903) [MARC] [MARC] Author: Johann Wolfgang von Goethe Translator: Walborg Hedberg With: Hellen Lindgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med Valfrändskap blir Epimetheus, som blifvit
öfvergifven men lefver i sitt förlorade ideal
Pandora, tillfrågad af Prometheus: kan man kalla godt,
det som tillfogar så mycket ondt? Han svarar den
äkta kärlekens eviga svar: »att vara otröstlig är
kärlekens skönaste tröst». Dessa ord kunde Ottilie
göra till sina.

Och så kommer då den hetsigt debatterade
frågan, hvem som varit Goethes modell, och det
står efter min mening fortfarande orubbligt fast,
att det varit bokförläggare Frommans adoptivdotter,
den adertonåriga Minna Herzlieb, som den 58-åriga
diktaren haft en känsla för, hälften faderlig, hälften
något varmare.

»Den älskligaste af alla ungdomliga rosor,»
beskrifver henne Louise Seidler, »med barnsliga
drag och stora mörka ögon — snarare goda och
ljufva än eldiga — som sågo på enhvar på ett
ärligt, oskyldigt sätt och voro som skapade att
förhäxa.» En skriftställare från vår tid sammanfattar
hennes samtidas vittnesbörd sålunda: »De, som
kände henne bäst, säga, att det är svårt att
beskrifva henne. Hon hade alltid varit frisk, men
hennes själsförmögenheter utvecklade sig långsamt
och jämsides med ett mildt och hängifvet lynne,
icke utan skälmaktighet och fallenhet för humor,
var det något drömmande öfver henne och äfven
mot dem, som stodo henne närmast, på bottnen
af all förtrolighet, en viss förbehållsamhet. Hon
var full af kvinnans ljufva omsorger, mot alla, som
kommo i hennes väg: »hon gaf hvad hon hade
att gifva gärna och med kärleksfullt hjärta», sökande
att laga så, att äfven främlingar och tillfälliga
besökande kände sig hemmastadda. Hon var alldeles
osjälfvisk, och som de, hvilka kände henne, intyga,
det fanns icke hos henne ens en tillstymmelse till
hvad som kallas koketteri. Hon hade en pliktkänsla,
som alltför väl kunde kallas sjuklig, då
den gick hand i hand med brister i hennes karaktär

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 12:42:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/valfrands/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free