- Project Runeberg -  Valfrändskap /
10

(1903) [MARC] [MARC] Author: Johann Wolfgang von Goethe Translator: Walborg Hedberg With: Hellen Lindgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

då han ville draga till sig sin ungdomsvän, då han
liksom ville ge afslutningen åt hela sin tillvaro!
Han var förargad, otålig, tog några gånger pennan
och lade ner den igen, emedan han icke kunde
bli ense med sig själf om, hvad han skulle skrifva.
Mot sin hustrus önskningar ville han icke, efter
hennes begäran kunde han icke, — orolig, som
han var, skulle han skrifva ett lugnt bref, det
skulle ha varit honom alldeles omöjligt. Det
naturligaste var, att han sökte vinna tid. Med några
ord bad han sin vän förlåta, att han icke skrifvit
på ett par dar, att han icke heller nu skref
utförligt, men lofvade honom med det första en längre
och tröstande skrifvelse.

Dagen därpå under en promenad till samma
ställe begagnade Charlotte tillfället att åter upptaga
samtalet, måhända i den öfvertygelsen, att det
säkraste sättet att förslöa en föresats är att ofta
tala om den.

För Edvard kom detta väl till pass. Han
yttrade sig efter sin vana vänligt och intagande,
ty om han, mottaglig som han var, också lätt
flammade upp, om hans lifliga åtrå blef föl
påträngande, om han gjorde en otålig med sin
envishet, så voro dock alla hans yttranden mildrade
af en sådan hänsynsfullhet för andra, att man
alltid måste finna honom älskvärd, äfven om man
fann honom besvärlig.

På sådant sätt försatte han Charlotte denna
morgon först i det gladaste lynne och bragte henne
sedan genom angenäma samtalsvändningar så
fullständigt ur fattningen, att hon till slut utbrast:
»Du vill visst, att jag skall bevilja älskaren, hvad
jag nekade den äkta mannen.»

»Åtminstone, käre vän,» fortfor hon, »skall du
få se, att dina önskningar och den vänliga ifver,
hvarmed du uttryckt dem, icke lämnat mig oberörd.
De tvinga mig till en bekännelse. Jag har
hittills också dolt något för dig. Jag befinner mig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:47:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/valfrands/0026.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free