- Project Runeberg -  Valfrändskap /
20

(1903) [MARC] [MARC] Author: Johann Wolfgang von Goethe Translator: Walborg Hedberg With: Hellen Lindgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

firar hans namns- eller födelsedag, så lär han nog
icke i dag misstycka, att jag firar en tredubbel fest
med dessa enkla kransar.»

»En tredubbel!» utbrast Edvard.

»Ja visst!» svarade Charlotte. »Vår väns ankomst
betrakta vi med rätta som en fest, och så
ha ni nog båda glömt, att det är er namnsdag i
dag. Heter icke den ene Otto lika väl som den
andre?»

De båda vännerna räckte hvarandra händerna
öfver det lilla bordet.

»Du påminner mig,» sade Edvard, »om detta
ungdomliga vänskapsprof. Som barn hette vi båda
så, men då vi kommo tillsammans i skolan, och
en mängd misstag därigenom uppstodo, afstod jag
frivilligt detta vackra, lakoniska namn åt honom?»

»Hvarvid du dock icke var så särdeles ädelmodig,»
sade kaptenen, »ty jag kommer mycket
väl ihåg, att namnet Edvard föll dig bättre i smaken.
Och uttaladt af intagande läppar, har det ju också
en vacker klang.»

Nu sutto de således alla tre kring samma bord,
där Charlotte så ifrigt talat emot gästens besök. I
sin belåtenhet ville Edvard icke påminna hustrun
om detta, men han kunde ändå icke afhålla sig
från att säga: »För en fjärde finns här också god
plats.»

I detta ögonblick hördes från slottet klangen
af valdthorn, hvilka liksom tycktes bejaka och
bekräfta de tre tillsammans sittande vännernas goda
tankar och uppsåt. De lyssnade stillatigande, —
hvar och en försjönk i sig själf och kände sin egen
lycka dubbelt i förening med de andras.

Edvard bröt först tystnaden, i det han steg
upp och gick ut ur hyddan.

»Låt oss,» sade han till Charlotte, »genast
med detsamma föra vår vän högst upp på höjden,
så att han icke må tro, att endast denna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:47:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/valfrands/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free