Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 57 —
Charlotte och kaptenen, började Edvard med en
viss tvekan:
»Jag har en bön till er, käraste Ottilie, förlåt
mig den, om ni också säger nej! Ni gör ingen
hemlighet af, och det behöfs icke heller, att ni
under er dräkt, på ert bröst bär ett miniatyr-
porträtt. Det är ett porträtt af er far, den präktige
mannen, som ni knappast känt, och som i hvarje
äfseende förtjänar en plats vid ert hjärta. Men
förlåt mig, porträttet är otympligt stort, och all
denna metall, allt detta glas bereder mig tusentals
ängsliga farhågor, då ni lyfter upp ett barn eller
bär något framför er, då vagnen ruskar, då vi
tränga oss fram genom snår eller som nu klättra
utför klippor. Jag plågas af tanken, att en oförut-
sedd stöt, ett fall, en beröring skulle kunna skada
och fördärfva er. Gör det för min skull, aflägsna
porträttet, icke ur ert minne, icke ur ert rum, nej,
ge det den vackraste och heligaste platsen i er
bostad, men tag bort från ert bröst ett föremål,
hvars närhet tyckes mig, kanske af öfverdrifven
oro, så farlig.»
Ottilie teg och stirrade framför sig, under det
han talade. Utan brådska liksom utan tvekan, med
blicken mera riktad uppåt än på Edvard, löste hon
så kedjan, drog fram porträttet, tryckte det mot
sin panna och räckte det åt vännen med orden:
»Förvara det åt mig, tills vi komma hem! Jag kan
icke bättre bevisa er, hur mycket jag värderar er
vänliga omsorg.»
Edvard vågade icke trycka porträttet mot sina
läppar, men han fattade hennes hand och tryckte
den mot sina ögon. Det var kanske de två skönaste
händer, som någonsin slutits samman. Det var
honom, som om en sten fallit från hans hjärta,
som om en skiljemur mellan honom och Ottilie
blifvit undanröjd.
Förda af mjölnaren, kommo Charlotte och
kaptenen ned på en bekvämare väg. Man hälsade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
