- Project Runeberg -  Valfrändskap /
110

(1903) [MARC] [MARC] Author: Johann Wolfgang von Goethe Translator: Walborg Hedberg With: Hellen Lindgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

fyrverkeriet, som för att efter all denna villervalla
åter beträda sina lugna hem.
Kaptenen, som skyndsamt klädt om sig, hade
också tagit verksam andel i omsorgerna. Allt var
nu åter lugnt, och han befann sig ensam med
Charlotte. Med vänskaplig förtrolighet förklarade
han nu, att hans afresa var nära förestående. Hon
hade under aftonen upplefvat så mycket, att denna
upptäckt gjorde föga intryck på henne; hon hade
sett, hur vännen uppoffrade sig, hur han räddade
och själf blef räddad. Dessa sällsamma händelser
tycktes henne förebåda en betydande framtid, men
icke en olycklig.
Edvard, som inträdde med Ottilie, blef likaledes
underrättad om kaptenens förestående afresa. Han
misstänkte, att Charlotte redan förut vetat om de
närmare detaljerna, men han var för sysselsatt med
sig själf och sina planer, för att upptaga det illa.
Tvärtom hörde han med tillfredsställelse om den
fördelaktiga och ärofulla ställning, hvari kaptenen
skulle bli försatt. Obändigt rusade hans hemliga
önskningar händelserna i förväg. Redan såg han
den andre förenad med Charlotte, sig själf med
Ottilie. Man skulle icke kunnat ge honom en bättre
skänk till denna fest.
Men hur föi’vånad blef icke Ottilie, då hon
kom upp på sitt rum och fann den dyrbara lilla
kistan på sitt bord! Hon töfvade icke att öppna
den. Där låg allting så fmt inpackadt och ordnadt,
att hon icke tordes taga upp det, ja, knappast lyfta
på det. Musslin, batist, siden, schalar och spetsar
täflade med hvarandra i finhet, prydlighet och dyr-
barhet. Icke heller smycken voro glömda. Hon
förstod nog afsikten att kläda henne mer än en
gång från hufvud till fot, men allting var så dyr-
bart och främmande, att hon icke ens i tankarna
vågade tillägna sig det.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:47:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/valfrands/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free