Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 116 —
följden skulle bli. Nu åtminstone skulle han icke
återse henne, — hvilken säkerhet hade han väl för,
att han någonsin skulle göra det? Men brefvet vai
skrifvet, hästarna väntade utanför porten, hvart
ögonblick kunde han befara att få se Ottilie och
därigenom bli rubbad i sitt beslut. Han beman-
nade sig, i det han tänkte, att det ju stode honom
öppet att när som helst vånda tillbaka, och att han
just genom att aflägsna sig skulle komma sina önsk-
ningar närmare. Till gengäld föreställde han sig
Ottilie drifven ur huset, i fall han stannade. Han
förseglade brefvet, ilade utför trappan och kastade
sig upp på hästen.
Då han red förbi värdshuset, blef han varse
tiggaren, som han förut gett en riklig penninggåfva,
sittande i bersån vid sin middagsmåltid. Han steg
upp och bugade sig vördnadsfullt, ja, tillbedjande
för Edvard. Samma skepnad hade visat sig för
honom i går, då han förde Ottilie vid sin arm,
nu påminde den honom om den lyckligaste stunden
i hans lif. Hans kval förvärrades, och tanken på
hvad han lämnade kvar, var olidlig. Ännu en gång
såg han sig om efter tiggaren.
»O du afundsvärde!» utbrast han. »Du har
ännu godt af gårdagens allmosa, men med min lycka
är det förbi!»
SJUTTONDE KAPITLET.
Ottilie gick till fönstret, då hon hörde någon
rida bort, och såg en skymt af Edvards rygg. Det
förundrade henne, att han lämnade huset, innan
han träffat henne, och utan att ens ha hälsat god
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
