- Project Runeberg -  Valfrändskap /
119

(1903) [MARC] [MARC] Author: Johann Wolfgang von Goethe Translator: Walborg Hedberg With: Hellen Lindgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nens omåttlighet, i synnerhet i fråga om vin. Hur
ofta har det icke gjort 111ig ledsen och orolig, då
jag icke kunnat undgå att märka, hur förstånd,
klokhet, skonsamhet mot andra, behag och älsk-
värdhet flytt sin kos för flera timmar, och i stället
för allt det goda, som en utmärkt man kan åstad-
komma och befrämja, endast ofärd och villervalla
hotat att inbryta! Hur ofta leder det icke också
till öfverilade beslut!»
Charlotte gaf henne rätt, men fortsatte icke
samtalet, ty hon anade endast alltför väl, att Ottilie
äfven härvidlag blott hade Edvard i tankarna,
hvilken, visserligen icke vanligtvis, men dock oftare
än det var önskvärdt, plägade stegra sitt nöje, sin
talförhet eller sin verksamhet genom att anlita vin-
flaskan.
Om Ottilie genom Charlottes yttrande kommit
att tänka på herrarne, i synnerhet på Edvard, så
tycktes det henne så mycket mer påfallande, att
Charlotte talade om ett förestående giftermål för
kaptenen som om en alldeles känd och bestämd
sak. Därigenom Ock ju allt ett annat utseende,
än hvad hon genom Edvards föregående försäk-
ringar kunnat inbilla sig, och hon aktade med
stegrad uppmärksamhet på livarje yttrande, hvarje
vink, hvarje handling, hvarje steg af Charlotte.
Utan att veta det, hade Ottilie blifvit klok, skarp-
sinnig, misstänksam.
Charlotte genomträngde emellertid med sin
skarpa blick alla enskildheter, som omgåfvo henne,
och bragte reda däri med sin vanliga klara be-
händighet, i det hon på samma gång nödgade
Ottilie till verksam andel i allting. Utan ledsnad
inskränkte hon sitt lefnadssätt — ja, när hon rik-
tigt tänkte på saken, ansåg hon den plötsliga kär-
lekshistorien nästan för en lycklig slump. Ty
genom att fortgå på den hittills inslagna vägen
skulle man lätt kunnat öfverskrida alla gränser och
om icke förstöra, dock genom ett obetänksamt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:47:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/valfrands/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free