- Project Runeberg -  Valfrändskap /
146

(1903) [MARC] [MARC] Author: Johann Wolfgang von Goethe Translator: Walborg Hedberg With: Hellen Lindgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 146 —
än vred och vände på dem, kunde hon icke finna
något sätt att se saken, som lugnade henne.
Ottilie, som icke hade en aning om allt detta,
hade emellertid fått det största intresse för arbetet
med målningarna i kapellet och lätt utverkat tillå-
telse af Charlotte att regelbundet få fortfara där-
med. Nu gick det snabbt framåt, och den azurblå
himlen var snart befolkad med värdiga invånare.
Genom ihållande öfning vunno Ottilie och arkitek-
ten större frihet i penselföringen, och de sista bil-
derna voro påfallande bättre. Äfven ansiktena, som
öfverlåtits åt arkitekten ensam att måla, företedde
småningom en särskild egendomlighet, de bör-
jade alla likna Ottilie. Det vackra barnets närhet
gjorde nog ett så lifligt intryck på den unge man-
nens sinne, som icke på förhand tänkt sig några
vissa anleten på sina figurer, att småningom intet
drag gick förloradt för honom på vägen från ögat
till handen, utan de båda till sist arbetade i full
endräkt. Nog af, ett af de sista ansiktena lyckades
så fullständigt, att det var, som om Ottilie själf
blickat ner ur himlarymden.
Med hvalfvet var man nu färdig; väggarna hade
man kommit öfverens om att lämna osmyckade
och endast öfverdraga dem med en ljusare brun-
aktig färg, mot hvilken de smärta pelarna och
konstnärligt uthuggna siraterna skulle ^ sticka af
genom en mörkare ton. Men som i sådana ting
det ena alltid leder till det andra, så beslöt man
sig också för blommor och fruktguirlander, som
liksom skulle sammanbinda himlen och jorden.
Här var Ottilie rätt i sitt esse. Trädgårdarna läm-
nade de vackraste afbildningsmönster, och fastän
kransarna voro mycket rikt utsmyckade, blef det
hela färdigt, förr än man tänkt.
Men ännu såg allting otrefligt och kaotiskt ut.
Ställningarna voro skjutna in i hvarandra, bräderna
kastade huller om buller, och det ojämna golfvet
ytterligare vanställdt af stora färgfläckar. Arkitek-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:47:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/valfrands/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free