- Project Runeberg -  Valfrändskap /
148

(1903) [MARC] [MARC] Author: Johann Wolfgang von Goethe Translator: Walborg Hedberg With: Hellen Lindgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

lar hvilka nu trädde henne till mötes som ett nytt
och obekant helt. Hon stod stilla, gick at och an,
säg och besåg; slutligen satte hon sig i en af kor-
stolarna, och det tycktes henne, nar hon blickade
omkring sig, som om hon på samma gang vore
och icke vore till, som om hon förnumme och icke
förnumme, som om allt omkring henne och hon
siälf skulle försvinna för henne, och forst da solen
lämnade det dittills klart belysta fönstret, vaknade
Ottilie åter upp till verkligheten och ilade hem till
Hon tänkte på, vid hvillcen sallsam tidpunkt
denna öfverraskning beredts henne. Det var afto-
nen före Edvards födelsedag. Hur annorlunda hade
hon icke hoppats att få fira denna? — allt skulle
ha blifvit smyckadt till denna fest. Men nu stod
hela den höstliga blomsterprakten orörd. Solro-
sorna vände alltjämt sina ansikten mot himlen
astrarna blickade alltjämt i stilla anspraksloshe
ner framför sig, och hvad som blifvit bundet till
kransar, hade tjänat till mönster för att smycka en
plats, som om den icke endast skulle förbli en
konstnärs nyck, utan verkligen användas till nagot,
blott tycktes ägnadt till ett gemensamt grafkapei .
Hon kunde därvid icke annat än minnas den
ifriga beställsamhet, hvarmed Edvard firat hennes
födelsedag, icke annat än tänka på det nya huset,
under hvars tak man lofvat sig så mycken glätje
Ja fyrverkeriet smattrade åter för hennes ögon
och öron, — ju ensammare hon var, desto klarare
stod det för hennes fantasi, men hon kande sig
också därigenom så mycket mera ensam. 011
stödde sig icke längre mot hans arm och hade
ingen förhoppning om att någonsin ater finna stod
af den.
Ur Ottilies dagbok.
»En anmärkning af den unge artisten måste jag
anteckna:» Så väl hos handtverkaren som hos den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:47:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/valfrands/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free