- Project Runeberg -  Valfrändskap /
156

(1903) [MARC] [MARC] Author: Johann Wolfgang von Goethe Translator: Walborg Hedberg With: Hellen Lindgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

icke alls varit hennes mening att få en ordentlig
teckning af honom. Hade han endast med ett par
streck skisserat någonting liknande en grafvård och
ägnat den öfriga tiden åt henne, så skulle det varit
mera öfverensstämmande med ändamålet och hennes
önskningar. Genom hans beteende råkade hon nu
tvärtom i den största förlägenhet, ty om hon också
sökte omväxla så mycket som möjligt med sin
smärta, sina anordningar och antydningar, sitt bi-
fall öfver hvad han ritade och ett par gånger så
när slet honom hit och dit bara för att komma i
något slags beröring med honom, så visade han
sig åter till den grad stel, att hon allt som oftast
måste taga sin tillflykt till urnan, trycka den mot
sitt hjärta och blicka upp mot himlen, ja, till slut,
alldenstund dylika situationer alltid få lof att stegras,
mera liknade en änka från Efesus än en drottning
af Karien. Föreställningen drog därför ut på läng-
den, och klavérspelaren, som eljes hade godt om
tålamod, visste icke mer, hvilken tonart han skulle
taga sin tillflykt till. Han tackade Gud, då han
ändtligen såg urnan stå på pyramiden, och föll
ofrivilligt, då drottningen skulle uttrycka sitt tack,
in i en munter melodi, hvarigenom föreställningen
visserligen förlorade sin karaktär, men sällskapet
blef helt upplifvadt och gladt splittrades för att
dela sin beundran mellan den unga damen för
hennes mimiska talang och arkitekten för hans
konstnärliga teckning,
Fästmannen i synnerhet underhöll sig lifligt
med arkitekten.
»Det är tråkigt, att er teckning skall vara af
så förgänglig art,» sade han. »Ni tillåter väl åt-
minstone, att jag låter föra den upp på mitt rum,
så att jag kan få tala litet närmare med er därom.»
»Om det roar er,» sade arkitekten, »så kan
jag visa er sorgfälligt utföi’da ritningar af dylika
byggnadsverk och minnesmärken, ■—• detta är ju
endast ett flyktigt utkast.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:47:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/valfrands/0172.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free