Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198 —
stå i strid med sin far? förstöra hvad hans föräl-
drar byggt, i stället för att fullända och höja det,
genom att fortsätta i samma riktning?»
»Därför finns nog ett utmärkt hjäpmedel,»
svarade läraren, »men som mycket sällan kommer
till användning. Fadern skall göra sonen till med-
ägare, låta honom bygga och plantera med och till-
låta honom, liksom sig själf, ett oskadligt godtycke.
Den ena verksamheten låter väfva in sig i den
andra, men det går aldrig att skarfva ihop denna.
Ett ungt ympskott växer lätt och villigt hop med
en gammal stam, men en utvuxen gren låter icke
foga in sig i den.»
Det gladde läraren, att han just i det ögon-
blick, då han såg sig tvungen att taga afsked, råkat
säga Charlotte något angenämt och därigenom ännu
mer befäst sig i hennes gunst. Redan allt för länge
hade han varit hemifrån, men han kunde icke be-
sluta sig för att resa, förr än han kommit till den
öfvertygelsen, att han först måste låta Charlottes
nedkomst gå förbi, innan han kunde hoppas på
något afgörande besked rörande Ottilie. Han fogade
sig därför i omständigheterna och återvände med
dessa utsikter och förhoppningar till pensionen.
Tidpunkten för Charlottes nedkomst nalkades.
Hon höll sig mera på sina rum, där de fruar, hon
samlat omkring sig, utgjorde hennes mera slutna
sällskap. Ottilie skötte hushållet, i det hon knap-
past vågade tänka på, hvad hon gjorde. Hon hade
visserligen fullständigt underkastat sig, hon ville
alltjämt fortfara med att på det ifrigaste tjäna Char-
lotte, barnet, Edvard, men hon insåg icke, hur det
skulle bli möjligt. Ingenting annat än att hon för
hvar dag gjorde sin plikt, kunde rädda henne från
förtviflan.
En son kom lyckligt till världen, och alla fru-
arna försäkrade, att det vore fadern upp i dagen.
Endast Ottilie kunde i sitt stilla sinne icke finna
det, då hon önskade Charlotte lycka och på det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
