Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 200 —
sker, endast sker för att den skall få något att
prata om.
Döpelseakten skulle firas värdigt, men endast
i närvaro af några få inbjudna och vara helt kort.
Man samlades, — Ottilie och Mittler skulle som
dopvittnen hålla barnet. Den gamle prästen trädde
in med långsamma steg, stödd på kyrkovaktaren.
Bönen var förrättad, barnet lades på Ottilies armar,
och då hon kärleksfullt såg ned på det, blef hon
helt förskräckt vid att blicka in i dess ögon, ty del
var, som om hon sett in i sina egna, — en sådan
likhet måste öfverraskat hvar och en. Mittler, som
sedan tog emot barnet, studsade likaledes, då han
i dess ansiktsbildning fann en så påfallande likhet
med kaptenen, att han aldrig förr varit vittne till
något dylikt.
Den gode gamle prästens svaghet hindrade ho-
nom att ledsaga döpelseceremonien med något an-
nat än den sedvanliga ritualen. Men Mittler, som
var uppfylld af saken, mindes sina förra ämbets-
förrättningar och hade för öfrigt till vana att alltid
genast tänka på, hvad han borde säga, och hur
han skulle yttra sig. Denna gång kunde han så
mycket mindre hålla sig tyst, som endast ett litet
sällskap af idel vänner omgaf honom. Vid aktens
slut uppträdde han därför själfbelåtet i prästens
ställe och började i ett muntert tal utlägga sina
faddersplikter och förhoppningar, vid hvilka han
dröjde så mycket mera, som han i Charlottes be-
låtna min trodde sig läsa hennes gillande.
Att den gamle prästen helst velat sätta sig»
undgick alldeles den ifrige talaren, som ännu mindre
tänkte på, att han höll på att ställa till en ännu
värre olycka, ty sedan han eftertryckligt skildrat
alla de närvarandes förhållande till barnet och där-
vid satt Ottilies fattning på hårdt prof, vände han
sig slutligen mot gubben med orden: »Och ni, äre-
vördige fader, kan nu säga med Simeon: »Herre,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
