Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 202 —
och jämt några skuggbilder, som ibland föreföllo
henne som människor, ibland som hästar, träd eller
berg. Vanligen somnade hon midt under synen,
och då hon efter en lugn natt åter vaknade på
morgonen, så var hon vederkvickt, tröstad och
kände sig öfvertygad 0111 att Edvard ännu lefde,
och att hon ännu stod i den innerligaste förbin-
delse med honom.
NIONDE KAPITLET.
Våren hade kommit, senare, men också plöts-
ligare och glädtigare än annars. Ottilie skördade
nu i trädgården frukten af sitt förutseende, —
allt knoppades, grönskade och blomstrade i rätta
stunden, mycket som hittills förberedts i växthus
och drifbänkar, möttes af den nu ändtligen utifrån
verkande naturen, och allt som var att göra och
ombesörja, var icke som hittills endast hoppfull
möda, utan blef till glad njutning.
Trädgårdsmästaren var hon likväl tvungen att
trösta, i följd af mången genom Lucianes okynne
uppstånden lucka bland krukväxterna, öfver den för-
störda synimetrien af mången trädkrona. Hon sökte
uppmuntra honom med, att allt nog snart skulle bli
repareradt igen, men han hade en alltför djup
känsla, en alltför ren uppfattning af sitt yrke för
att dessa tröstegrunder skulle göra vidare intryck
på honom. Lika litet som trädgårdsmästaren får
låta distrahera sig af andra intressen och böjelser,
lika litet får den lugna gången af plantans utveck-
ling afbrytas. En växt liknar en egensinnig män-
niska, af hvilken man kan erhålla allt, om man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
