- Project Runeberg -  Valfrändskap /
204

(1903) [MARC] [MARC] Author: Johann Wolfgang von Goethe Translator: Walborg Hedberg With: Hellen Lindgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

204 —
så rik och aldrig så fattig. Känslan af det ena
och känslan af det andra allöste hvarandra växel-
vis, ja, de voro så tätt sammanväfda, att hon icke
kunde finna hjälp i denna inre strid på annat sätt
än att med intresse, ja, med lidelse oupphörligt
gripa tag i det närmast liggande.
Att allt, som var Edvard särskildt kärt, också
blef föremål för hennes varmaste omsorg, låter lätt
tänka sig. Ja, hvarför skulle hon icke hoppas, att
han nu snart själf skulle återkomma och tacksamt
lägga märke till den nitiska tjänstvillighet hon ägnat
den frånvarande?
Men också på ett helt annat sätt blef hon för-
anlåten att arbeta för honom. Hon hade till största
delen öfvertagit vården om barnet och kunde så
mycket mer bli dess egentliga sköterska, som man
beslutat sig för att icke lämna det åt någon amma,
utan uppföda det med mjölk och vatten. Under
denna vackra årstid skulle det njuta af friska
luften, och hon bar helst själf ut det, bar det sof-
vande, omedvetet omkring bland blommorna, som
så vänligt skulle le hans barndom till mötes, bland
unga plantor och busktelningar, som tycktes be-
stämda att växa upp tillsammans med honom.
Då hon såg sig omkring, kunde hon icke annat
än tänka på, till hvilken stor rikedom barnet blifvit
födt, ty så långt ögat nådde, skulle nästan allt en
gång bli hans. Hur önskvärdt var det därför icke,
att han växte upp under faderns och moderns
ögon och bekräftade en förnyad, lycklig förbin-
delse!
Ottilie kände detta så starkt, att hon verk-
ligen ansåg det för afgjordt och därvid helt och
hållet glömde bort sig själf. Under denna klara
himmel, i detta strålande solsken blef det henne
med ens klart, att hennes kärlek, för att nå full-
ändningen, också måste vara fullständigt oegen-
nyttig, ja, mången gång trodde hon sig redan ha
uppnått denna höjd. Hon önskade endast vännens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:47:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/valfrands/0220.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free