- Project Runeberg -  Valfrändskap /
205

(1903) [MARC] [MARC] Author: Johann Wolfgang von Goethe Translator: Walborg Hedberg With: Hellen Lindgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 205 —
lycka, hon trodde sig i stånd att afstå från honom,
till och med att aldrig återse honom, om hon blott
visste honom lycklig. Men för egen del var hon
fast besluten att aldrig tillhöra någon annan.
Att hösten skulle bli lika härlig som våren,
därför var redan sörjdt. Alla så kallade sommar-
växter, allt som under hösten blommar i oändlig-
het och käckt utvecklar sig ännu i trots af kölden,
astrar i synnerhet, hade såtts i riklig ymnighet
och skulle nu, utplanteradt rundt omkring, bilda
en stjärnhimmel öfver marken.
Ur Ottilies dagbok.
»En vacker tanke, som vi läst, något märk-
värdigt, som vi hört, införa vi nog i vår dagbok.
Men om vi tillika skulle göra oss besvär att ur
våra vänners bref uppteckna egendomliga iakttagel-
ser, originella åsikter, flyktigt utkastade kvickheter,
så skulle vi bli mycket rika. Bref stoppar man
undan, utan att någonsin mer läsa dem igen; till
sist förstör man dem af diskretion, och så utplånas
den skönaste, omedelbaraste lifsdoften oåterkalleligt
för oss och andra. Jag har föresatt mig att åter
godtgöra denna försummelse.
»Så upprepas då ännu en gång årets saga
liksom förr, och vi äro gudskelof nu åter vid dess
mest intagande kapitel, till hvilket violer och lilje-
konvaljer äro vignetterna. Det gör alltid ett ange-
nämt intryck på oss för hvar gång vi på nytt slå
upp dem i lifvets bok.
»Vi banna de fattiga, i synnerhet dem som
äro minderåriga, för att de stryka omkring på ga-
torna och tigga. Märka vi då icke, att de genast
äro verksamma, så fort det ges något att göra?
Knappt utvecklar naturen vänligt sina skatter, förr
än barnen äro efter dem, för att skaffa sig en liten
förvärfskälla —• ingen tigger mer, livar och en
räcker dig en bukett, som han plockat, medan du

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:47:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/valfrands/0221.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free