Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 206 —
ännu låg och sof, och ser på dig lika vänligt som
gåfvan. Ingen ser eländig ut, som känner sig ha
rätt att våga fordra något.
»Hvarför är året stundom så kort, stundom
så långt, hvarför förefaller det så kort och så långt
i minnet? Det går mig alltid så med det förflutna
och aldrig mer påfallande än i trädgården, där det
förgängliga och det varaktiga gripa in i hvaradra
och likväl ingenting är så flyktigt, att det icke efter-
lämnar ett spår.
»Man trifs också bra med vintern, man tycker,
man utbreder sig friare, när träden stå så spök-
lika och genomskinliga framför oss. De äro ingen-
ting, men de skyla heller ingenting. Men när
knoppar och blom väl komma, då blir man otålig,
tills löfvet riktigt spricker ut, tills landskapet för-
kroppsligas och trädet som en skepnad träder
emot oss.
»Allt i sin art fullkomligt måste gå ut öfver
sin art, bli något annat, ojämförligt. Näktergalen
är i många toner ännu en fågel, men så höjer han
sig öfver sitt släkte och tycks vilja visa dem alla,
hvad det egentligen vill säga att sjunga.
»Ett lil’ utan kärlek, utan den älskades närhet,
är blott en »comédie å tiroir», ett dåligt masch-
verk. Hvar scen står för sig själf och hänger icke
ihop med den andra. Man måste öfverallt börja
om på nytt och skulle öfverallt vilja sluta.»
TIONDE KAPITLET.
Charlotte å sin sida känner sig frisk och glad.
Hon fröjdar sig åt sin duktige lille pys, som stund-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
