- Project Runeberg -  Valfrändskap /
211

(1903) [MARC] [MARC] Author: Johann Wolfgang von Goethe Translator: Walborg Hedberg With: Hellen Lindgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 211
rade han helt obesväradt, fastän en smula ovän-
tadt för damerna:
»Jag har vant mig vid att öfverallt känna mig
hemmastadd och finner det bekvämast att låta
andra bygga, plantera och hushålla för mig. Till
mina egna gods längtar jag icke tillbaka, dels af
politiska orsaker, men företrädesvis därför att min
son, för hvilken jag egentligen gjort och arrangerat
allting, åt hvilken jag hoppades få öfverlämna allt
och tillsammans med hvilken jag ännu ville njuta
däraf, icke bryr sig om det, utan farit till Indien
för alt som så mången annan där draga högre
nytta af eller också slösa bort sitt lif.
»Vi sträfva sannerligen med alldeles för mycken
förberedande apparat för tillvaron. I stället för
att genast börja med att finna oss tillfreds i ett
lagom stort förhållande, breda vi alltjämt ut oss
för att göra det allt obekvämare och obekvämare
för oss. Hvem njuter nu af mina hus, min park,
mina trädgårdar? Icke jag, icke en gång de mina
— främmande gäster, nyfikna, oroliga turister.
»Äfven om man är aldrig så förmögen, är man
öfverallt endast halft hemmastadd, i synnerhet på
landet, där vi sakna många af stadens vanor. Den
bok, vi ifrigast vilja ha, är icke till hands, och
just det, vi mest beliöfva, har blifvit glömdt. Vi
slå oupphörligt ner våra bopålar för att strax åter
bryta upp igen, och om vi icke göra det af egen
fri vilja eller nyck, så påverkas vi af förhållandena,
passionerna, slumpen, nödvändigheten och jag vet
icke hvad allt.»
Lorden anade icke, hur djupt de båda vän-
innorna träffades af hans anmärkningar. Och hur
ofta råkar icke litet hvar i denna fara genom att
uttala en allmän betraktelse, till och med i ett
sällskap, hvars förhållanden för öfrigt äro honom
bekanta! För Charlotte var ett dylikt ofrivilligt
sårande ord af annars välmenande och vänligt
sinnade personer ingenting nytt, och världen låg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:47:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/valfrands/0227.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free