Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 216 —
tyckt i sällskapslifvet och eftersökt af kvinnorna,
fattade en djup kärlek till henne. Det var första
gången en vän, en älskare sträfvade ätt vinna’hen-
nes°ynnest. Det företräde han skänkte henne fram-
för så många andra, som voro äldre, mera bildade,
lysande och betydande än hon, smickrade henne.
Hans ständiga uppmärksamhet, som dock aldrig
blef påflugen, hans trogna bistånd vid flere obehag-
liga tillfällen, hans visserligen gent emot hennes
föräldrar öppna, men lugna och till följd af hen-
nes stora ungdom mest på framtiden ställda frieri,
— allt detta väckte hennes tillgifvenhet, och det
gjorde också sitt till, att världen längesedan ansåg
förbindelsen afgjord. Hon hade så ofta blifvit
kallad fästmö, att hon slutligen själf ansåg sig där-
för, och hvarken hon eller någon annan tänkte på,
att’ ännu en pröfvotid vore nödvändig, innan hon
växlade ringar med den, som så länge gällt för
hennes trolofvade.
Den lugna gång, hela saken haft, påskyndades
icke heller genom förlofningen. Man lät å ömse
sidor allting fortgå som förut och ville ostörd njuta
af den vackra årstiden såsom af en vår till det
kommande allvarligare lifvet.
Emellertid hade den bortreste utvecklat sig pa
det vackraste, välförtjänt befordrats till en högie
grad och kom på permission för att hälsa på de
sina. På ett helt naturligt, men ändå egendomligt
vis kom han att åter stå sin vackra granne emot.
Hon hade under den sista tiden endast närt vän-
liga familjekänslor hos sig, hon var i harmoni med
allt, som omgaf henne, hon trodde sig vara lycklig och
var det också på visst sätt. Men nu stod för föi-
sta gången på länge åter något i vägen för henne,,
— det var ingenting förhatligt, ty hon var icke
längre i stånd till hat, ja, det barnsliga hat, som
egentligen endast varit ett dunkelt erkännande al
den andres inre värde, yttrade sig nu i glad häp-
nad, fröjdefullt betraktande, ett halft frivilligt, halft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
