- Project Runeberg -  Valfrändskap /
235

(1903) [MARC] [MARC] Author: Johann Wolfgang von Goethe Translator: Walborg Hedberg With: Hellen Lindgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

235 —
gripna i ett allvarligt samtal, redo de vidare till-
sammans.
Med ens varseblefvo de i fjärran det nya huset
uppe på höjden, hvars röda tegelpannor de för
första gången sågo glittra i solen. Edvard greps
af en oemotståndlig längtan — ännu samma afton
måste allt afgöras. I en närbelägen by vill han
hålla sig dold, medan majoren skall förelägga saken
för Charlotte, öfverrumpla hennes försiktighet och
genom det oväntade förslaget nödga henne till att
fritt yppa sina tänkesätt. Ty Edvard, som öfver-
flyttat sina önskningar på henne, trodde sig till-
mötesgå hennes bestämda önskan och hoppades på
ett ögonblickligt samtycke af henne, därför att
han själf icke ville något annat.
Han motsåg gladt en lycklig utgång, och för
att han så snart som möjligt skulle bli under-
rättad om denna, skulle några kanonskott affyras,
och, om det blifvit mörkt, ett par raketer sän-
das upp.
Majoren red till slottet. Han fann icke Char-
lotte där, utan fick höra, att hon för närvarande
bodde i den nya byggningen, men just nu vore på
ett besök i grannskapet, från hvilket hon sanno-
likt icke skulle komma hem så tidigt. Han gick
tillbaka till värdshuset, där han ställt in sin häst.
Drifven af en oemotståndlig otålighet, smög
sig Edvard emellertid från sitt gömställe på ensliga
stigar, endast kända af jägare och fiskare, till sin
park och kom fram mot aftonen ner till busk-
snåren i närheten af sjön, hvars spegel han nu
för första gången såg hel och klar.
Ottilie hade denna eftermiddag gjort en pro-
menad ner till sjön. Hon bar barnet och läste
efter sin vana, under det hon gick. Så kom hon
till ekarna vid öfverfartsstället. Gossen hade som-
nat; hon satte sig, lade honom bredvid sig och
fortfor att läsa. Boken var en af dessa, som
fängsla ett ömt sinne med oemotståndlig makt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:47:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/valfrands/0251.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free