Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 236
Hon glömde tid och rum och tänkte icke på, att
hon hade en lång väg tillhaka till den nya bygg-
naden, utan satt fördjupad i sin hok och i sig själf,
så intagande att åse, att träden och buskarna rundt
omkring borde varit begåfvade med lif och ögon
för att kunna beundra och fägna sig åt henne.
Och just i detsamma föll en rödaktig strimma
ned bakom henne och förgyllde hennes kind och
skuldra.
Edvard, som obemärkt lyckats komma så långt,
som fann parken tom och nejden enslig, vågade
sig allt längre. Slutligen tränger han sig fram ge-
nom snåren vid ekarna, han varseblir Ottilie, hon
honom, han flyger fram till henne och kastar sig
till hennes fötter. Efter en lång stum paus, under
livilken bägge söka sansa sig, förklarar han henne
med några ord, hvarför och hur han kommit dit.
Han hade skickat majoren till Charlotte, allas
deras öde afgjordes kanske i detta ögonblick. Al-
drig hade han tviflat på hennes kärlek, hon nog
icke heller på hans. Han bad om hennes sam-
tycke. Hon tvekade, han besvor henne, han ville
göra sina gamla rättigheter gällande och sluta
henne i sina armar — hon visade på barnet.
Edvard ser på det och förvånas. »Store Gud!»
utropar han, »om jag hade anledning att tvifla på
min hustru och min vän, så skulle detta barns
utseende vittna fruktansvärdt emot dem. Är detta
icke majorens anletsdrag? Jag har aldrig sett en
sådan likhet.»
»Visst icke!» svarade Ottilie, »alla säga, alt
det liknar mig.» — »Är det möjligt!» utbrast Ed-
vard, och i detsamma slog gossen upp ögonen,
två stora, svarta, genomträngande ögon, djupa och
vänliga. Han hade redan en så klok blick och
tycktes känna igen de båda, som stodo framför
honom. Edvard kastade sig ned bredvid gossen
— han böjde för andra gången knä för Ottilie.
»Det är du,» ropade han, »det är dina ögon. Ack,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
