Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
241
stalter. Hon har satt sig på soffan. Ottilie ligger
ännu på golfvet, men väninnan har lyft upp hennes
vackra hufvud i sitt knä. Den läkekunnige vännen
går af och an och ägnar sina omsorger så väl
åt de båda kvinnorna som skenbart också åt barnet.
Så nalkas midnattsstunden, och dödstystnaden blir
allt djupare. Charlotte förmår icke längre intala sig,
att barnet kan återkallas till lifvet; hon begär att
få se det. Man har svept in det i varma ylle-
dukar och lagt det i en korg, som man ställer
bredvid henne på soffan — endast det lilla an-
siktet är fritt, och det hvilar där lugnt och vackert.
Olyckshändelsen bragte snart hela byn i rö-
relse, och nyheten spred sig ända till värdshuset.
Majoren begaf sig upp på de välbekanta vägarna,
han gick rundt omkring huset, och i det han hej-
dade en betjänt, som sprang för att hämta något
i ett uthus, skaffade han sig närmare underrättelser
och lät kalla ut fältskären. Denne kom, förvånad
öfver sin gamle beskyddares plötsliga uppträdande,
berättade honom, hur saken stod, och åtog sig att
förbereda Charlotte på hans besök. Han gick in,
började ett likgiltigt samtal och ledde Charlottes
fantasi från det ena till det andra, tills han slut-
ligen bragte henne att tänka på vännen och på
hans osvikliga deltagande, hvarefter hon fick veta,
att han stod utanför dörren, visste allt och bad
att få bli insläppt.
Majoren trädde in, och Charlotte hälsade ho-
nom med ett smärtsamt leende. Han stannade
framför henne. Hon lyfte upp det gröna siden-
täcket, som dolde liket, och vid det matta skenet
af ett vaxljus varseblef han, icke utan hemlig fasa,
sin stelnade afbild. Charlotte pekade på en stol,
och så sutto de midt emot hvarandra, tigande,
hela natten igenom. Ottilie låg ännu stilla i Char-
lottes knä, hon andades sakta, hon sof, eller hon
tycktes sofva.
Morgonen grydde, ljuset slocknade, de båda
16. — Valfrändskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
