Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 263 —
stadd. Det klagas så mycket öfver människornas
ombytlighet, men efter många år och otaliga yttre
och inre väckelser finna vi dem till vår häpnad
alltjämt oförändrade och oföränderliga.
Sålunda rörde sig också i våra vänners dag-
liga samlif nästan allt åter i det gamla spåret.
Ottilie gaf alltjämt genom många stillatigande små
uppmärksamheter uttryck åt sin medfödda tjänst-
villighet, och de andra gjorde detsamma hvar och
en på sitt vis. Den husliga kretsen tedde sig på
detta sätt som en skenbild af det forna lifvet, och
det var förlåtligt, om man trodde, att allt ännu
förblef vid det gamla.
Höstdagarna, hvilkas längd sammanföll med
vårdagarnas, kallade vid samma tid sällskapet in
från det fria. Den rikedom på frukter och blommor,
som är egendomlig för denna årstid, kunde komma
en att tro, att det var hösten efter den där första
våren, — mellantiden hade fallit i glömska. Ty
nu blommade åter de plantor, man satt de där
första dagarna, nu mognade frukterna på de träd,
man då sett blomma.
Majoren kom och gick oaflåtligt, och äfven
Mittler visade sig ofta. Aftonsamkvämen ägde för
det mesta rum regelbundet. Edvard läste vanligt-
vis högt, liffullare, känsligare, bättre, ja, om man
så vill, gladare än förr. Det var, som om han på
en gång genom glädtighet och genom känsla velat
ingjuta lif i Ottilies förstelning, velat lösa hennes
tystnad. Liksom förut satte han sig alltid så, att
hon kunde se i hans bok, ja, han blef orolig och
förströdd, om hon icke gjorde det, om han icke
var förvissad om, att hon följde hans oid med
sina ögon.
Mellantidens dystra, obehagliga stämning var
försvunnen. Ingen bar längre agg till den andre,
all bitterhet var sin kos. Majoren ledsagade med
sin fiol Charlottes klaverspel, och Edvards flojt
hördes åter till Ottilies ackompanjemang. Så nal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
