Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 269 —
länge. Till slut utropar han: »Skall jag icke mera
höra din stämma? Skall du icke återvända till lifvet
med ett enda ord för mig? Godt, så följer jag dig
dit öfver, — där skola vi tala med andra tungomål!»
Hon trycker hårdt hans hand, ser på honom
med en blick full af lif och kärlek, och efter ett
djupt andetag, efter en intagande stum rörelse med
läpparna ropar hon ömt, uppbjudande sina sista
krafter: »Lofva mig, att du vill lefva!» men sjun-
ker genast tillbaka igen. »Jag lofvar det!» ropar
han till svar, men det når henne icke längre, —
hon är redan död.
Efter en natt full af tårar blef det Charlotte
som måste åtaga sig omsorgen om begrafningen.
Majoren och Mittler stodo henne bi. Edvard var
i ett beklagansvärdt tillstånd. Då han en smula
ryckt sig upp ur sin förtviflan och i någon mån
återvunnit fattningen, yrkade han på, att Ottilie
icke skulle föras ur slottet, utan hon skulle skötas,
vårdas, behandlas som en lefvande, ty hon var icke
död, hon kunde icke vara död. Man giorde, som
han ville, åtminstone så till vida, att man lät bli
att göra, hvad han förbjudit. Han begärde icke
att få se henne.
Ännu ett annat bekymmer sysselsatte vännerna,
ännu en annan skrämsel blefvo de utsatta för.
Nanny, som blifvit häftigt bannad af läkaren, genom
hotelser tvungits till bekännelse och efter bekän-
nelsen öfverhopad med förebråelser, hade rymt sin
kos. Efter långt sökande fann man henne slutli-
gen, men hon tycktes alldeles utom sig. Icke ens
det vänligaste bemötande tycktes göra någon ver-
kan på henne, man måste stänga in henne, emedan
hon hotade att rymma sin väg.
Småningom lyckades det att rycka Edvard ur
hans våldsammaste förtviflan men endast för att
göra honom ännu mera olycklig, ty han kände nu
ännu klart, att han för alltid förlorat sitt lifs lycka.
Man vågade föreställa honom, att om Ottilie bisat-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
