Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en språkart vari diktarna i alla tider medvetet
odlat formkonsten, såsom uttryck för ett
individuellt, ofta rikt fasetterat innehåll. Dikten i
bunden form är ofta mera påtagligt än den i obunden
en sluten organism, där sammanhanget
elementen emellan är värt särskilt studium, sedan man
levt sig in i helheten. Prosatexter äro i språkligt
avseende i allmänhet inte i samma grad byggda
efter en fast inre formprincip. — Vi kanske då
kunna kalla diktningen i bunden form för bio
m-m a n av litteraturen, inte minst när det gäller
de formella värden varåt högläsningen skall söka
göra rätt.
Men för blomman skola vi inte missakta roten
och stammen. Inom skriftprosan kunna vi —
för vårt behov — skilja mellan "vanlig" prosa,
den prosa alltså, inom vilken genomsnittsmänniskans
skriverier röra sig, i synnerhet de för tryck
avsedda, och mer litterär prosa. Men gränsen är
flytande. Vi ha vant oss att skilja på olika
stilarter. Den vardagligare prosan, lågprosan, bör
hålla sig nära talet, och den speglar ofta detta
direkt, framför allt när just tal eller samtal
återges; det senare sker i särskild utformning i
dramats prosadialog. Förr var det inte i
skönlitteraturen noga med att ens samtalen visade ett
naturligt språk. Låt oss som exempel därpå ta ett
ställe från Fredrika Bremers Grannarna
(situationen kan här vara oss likgiltig) : " ’Ja, jag finner
högst besynnerligt, oförklarligt och nästan
oförlåtligt, att ni skall komma som en främling, tala
om misströstan, ohjelpliga olyckor, förkastelse,
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
