Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inre värdet; och den, att gestalta rytmiskt, d. v. s.
taktmässigt. Också den senare driften har djupa
rötter; det är den, som redan på primitiva
kulturstadier gett upphov åt dans och musik. Av ålder
drives människan att ställa det meningsfyllda
ordet också i den senare benägenhetens tjänst.
Men ju mera dikten kommit att bli ett individens
uttryck för hans personliga tanke- och känslovärld,
desto mer flytande har gränsen blivit mellan de
båda sätten att språkligt gestalta. Följden har
blivit, att vi s. k. kulturmänniskor numera ha ett
starkt behov att vid versläsning göra rätt åt båda
hållen: både åt prosabetoningen och åt den fasta
rytmen. En skicklig, smidig kompromiss, en
"lirkning", är alltså naturlig. Vilket icke hindrar
att många verser få en identisk, eller nästan
identisk, uppläsning vare sig de fattas som prosa eller
som vers. Och då, i överensstämmelse med vad
nyss sagts, inte minst hos Fröding: "Och
antingen ni tror eller inte gör detsamma" osv.
(Bergslagstroll). Det kanske bara är spänstigheten och
fastheten som här skilja de båda läsningarna åt.
Den andra punkten jag inledningsvis här ville
beröra, har tvärtom särskild betydelse vid läsning
av mera fri vers, och därför t. ex. vid En hög visa.
I sådan vers har skalden ej sällan ställt intill
varandra två stavelser som båda två enligt
prosabetoning kräva starkt tryck. Versläsaren har då
ofta, nämligen i den mån som taktmässighet dock
icke helt kan åsidosättas (en fråga varom vi
närmare få tala), att något öka tidsavståndet mellan
de båda tryckstavelserna. Han bör däremot icke
3. — Välläsning,
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
