Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skall du i n gå med g 1 ä d je...
med glädje.
De två sista orden böra ha saktat tempo, ett
övertygelsens eftertryck på varje stavelse, och —
framför allt — en tveklös högton på den allra
sista.
De dikter vi nu stannat inför, ha haft en så
pass fri rytmisk form, att vi ganska obundet ha
kunnat låta den naturliga betoningen vägleda oss.
Något annorlunda ställer det sig när vi nu gå
över till den strängare byggda
versen. Här få frågorna om förhållandet mellan
naturlig läsning och versläsning ökad betydelse.
När jag skall besvara dem, håller jag mig i
mycket ringa utsträckning till framställda teorier.
Och jag vågar nästan tro att detta här inte
behöver betyda en svaghet i vad jag har att anföra.
Först önskar jag dryfta det spörsmålet, i vad
mån vi vid högläsning böra på gammaldags sätt
"skandera" den regelbundna versen, eller om vi få
förläna den en friare gång. Vi ha redan snuddat
vid frågan. Som ett törsta svar kan sägas, att
saken ställer sig olika vid olika versmått. Ty
känslan för oregelbundenheter gör sig olika gällande.
Man kan i det avseendet först skilja på s. k.
sti-kiska (där rad följer på rad utan strofindelning)
och strofiska dikter. I de förra äro raderna ofta
alltigenom byggda efter samma schema, ha alltså
lika många (om också icke alltid likstaviga)
takter; då rim finnes kunna dock manligt och kvinn-
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
