Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt rim växla (: tag — dag är manligt, taga —
draga kvinnligt).
Vi skola först pröva på hur saken ställer sig vid
det ärevördiga versmåttet hexameter. Detta
kräver taktfast skandering, är gravitetiskt och
patetiskt av natur och tradition; ty det var i detta
versmått som de klassiska diktarna besjöngo sina
forntidshjältar — när senare diktare besjungit
"nutidshjältar" av mindre format, har hexametern
just därför lätt lånat sig åt ironiska och
respektlösa tonfall (jag tänker på Albert Engströms
Rixdaxgubbar o. d.). I ett sådant versmått
skulle det lätt märkas om någon av de sex
takterna i versraden starkt förkortades i jämförelse
i synnerhet med närstående. (Dock intager
radens sluttakt en särställning.) Känslan av att
takterna äro lika långa måste så vitt möjligt
upprätthållas om vi skola finna hexametern
tillfredsställande. Det hänger då på att det språkmaterial
som skall fylla den enskilda takten, icke är för
"svagt" eller för "lätt" för denna sin uppgift. I
varje takt bör det finnas en stavelse som är viktig
nog för att kunna uppbära ett taktslag. Nödgas
vi placera ett sådant på t. ex. ett vid obunden
läsning obetonat "småord", få vi lust att kalla versen
dålig. Men nu skola vi se, att språkmaterialets
förmåga av tänjning, dess elasticitet intill en viss
gräns, också här kan komma skalden — och hans
kongeniale uppläsare — till hjälp.
Vi pröva med ett stycke ur Tegnérs
Nattvardsbarnen, och välja ett parti av den gamle
kyrkoherdens konfirmationstal. Jag kursiverar
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
