Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skanderade versslagen. Ett o’m den i första
versen nyss kan ingalunda läsas lika långt som
karlek. Men det framgår av vad jag utvecklat,
att jag anser att taktantalet sex likväl skall komma
till sin rätt. Detta framhålles här gentemot den
praxis som nu inte torde vara ovanlig, att både
helt undertrycka taktslaget och därtill påskynda
tempot i mycket svaga takter, sålunda att läsa:
Jag sjunger om den eld, som plagar och †ornö’jer;
alltså med blott fyra verkliga takter. Detta är
raka motsatsen till skandering. — Men borde inte
den som driver "naturligheten" såsom rättesnöre,
påyrka just en sådan läsning?
Härtill svaras med att ytterligare understryka
vad som redan sagts (sid. 33): att versläsning
innebär en kompromiss, en smidig jämkning mellan
skilda krav, och att denna inte förnimmes såsom
naturstridig — nämligen när uppläsare och
åhörare äro överens om att det är en klart rytmiskt
gestaltad text det är fråga om. Vers är först
och främst vers, formellt sett; och om en
bestämd verstyp av skalden åsyftats, skall denna
också komma till sin rätt. En alexandrin med
färre takter än sex ä r ingen alexandrin, och stör
alldeles särskilt i grannskapet av klara
sextakt-ingar. Dessa lämna just besked om versens
struktur på ett sätt som inte får missaktas.
Vi kunna ta upp den fyrtaktiga
jambiska versen. Här kan man vilja förmoda
att kvantitativa avvikelser i versernas enligt
schemat lika längd skola störa mera — eftersom
verserna äro kortare —, i synnerhet då vid mer gam-
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
