Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För övrigt vågar jag mena, att jag själv nalkas den
företeelse varom här är fråga så att säga från ett
riktigare håll än Risberg. Jag utgår från den levande frasen
sådan den för diktaren tar form i uttrycksögonblicket. Det
förekommer visserligen veterligt, att en viss rytm på
förhand ringer diktaren i öronen såsom det första momentet;
men även då, och än mera då så icke är, är det
uttrycksbehovet som skapar en viss text. Och då är det den frågan
som är den avgörande: kan denna text, såsom den är
med sina accenter och sin melodi, rytmiseras till vers, eller
måste den på något sätt göras om? Och då blir svaret
för många emfatiska stavelser: det går för sig om högtonen
väsentligen ensam får bära emfasen. Att tryck och längd
få maka åt sig, det är då en sak som ger sig själv.
Risberg synes mig däremot göra för mycket affär av en
egenskap som dock icke heller för honom kan vara den
varigenom stavelsens emfas räddas i versen, nämligen
kortheten. Den egenskapen tillhör ju nästan alla sänkningar.
Att satsmelodin, den melodi alltså, som
sträcker sig över större sammanhang, överhuvud
är en viktig sak vid välläsning, är självklart. Även
den bör då gestaltas på grundval av det
natur-givna, genom inlevelse. Vissa punkter förtjäna
här en kort diskussion. — Först: vilket värde
såsom rättesnöre kan den melodiföring ha, som
härrör från uppläsarens egen individualitet? Rent
individuell är den visserligen inte till sina
huvuddrag. Inom varje relativt slutet språksamfund äro
de stora dragen även av det språkmelodiska
gemensamma. Men emellan olika landsändar är ju
skillnaden här betydlig, ofta oerhört stor. Jag
läser ingalunda en dikt av Bååth och Österling med
skaldens egna, skånska tongångar. Och läser jag
Runeberg, vet jag att denne själv läste, och att hans
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
