Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
allt det, som jag ej tordes viska
min egen son, när han satt på min arm,
att ej en dag i förbittrad harm,
när vreden färgat hans friska
och unga kind inför Adams ätt,
han skulle förbanna sitt eget vett.
Och enslingen bäddar sitt läger
i kvällens timma vid grottans kant
och till aftonstjärnan han säger:
— När tistlarna susa på klyftans brant .
för vindarnes sista kåre,
förtror jag åt dig vad jag aldrig sagt
den jordiska brud, som vid hjärtat jag lagt,
att hon ej skulle svara: Du dåre. —
Så talar han till de stjärnor två,
som blivit hans son och hans maka.
Den svärmiska kärlek till Sverige och Sveriges
storhet, som möter redan i de tidigaste dikterna
och där fått så klara och klangfulla uttryck som i
de redan anförda stroferna:
Välan, I bröder, vi bärge
den storhet, som sparats än!
Stig högt, vårt älskade Sverige!
Stig upp ur dvalan igen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
