Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredagen - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
Detta var en helt annan Olle än den som smet från
regnrocken eller drog bibliskan eller slogs i skolan och
fick C i rättskrivning. Det var den Olle som kom fram,
då han märkte att mor var lite ledsen, som föddes ur
hans samhörighet med henne. Det var inte så att han
blev mera fullvuxen då, men han upplät andra källor
av sitt väsen, han förstod plötsligt modern,
genomskådade henne, omspann henne med ömhet, så att
hennes trötthet och bekymmer gledo bort. Han gjorde
henne lycklig och delade själv hennes lycka som var
så fin och sällsam och fullkomlig, att inga ord
någonsin kunnat beskriva den.
— Vill du inte ha en kudde till under huvet? Ska
jag släcka lampan? Eller flytta ner den på golvet
kanske? Blir det bra så, raring? Du fryser väl inte, lilla
söta fjun?
Han menade: Ligger du och tänker på döden nu
igen? Men det fick han inte fram. När han tänkte på
att fjuns patienter alltid dogo, och att fjun aldrig slapp
att tänka på döden, gjorde det hemskt ont någonstans
inne i honom, troligen i magen. Han måste helt enkelt
göra henne glad, och då fann han dessa ord och tonfall
och omsorger som varit värdiga en vuxen man, men
voro ljuvare och mera rörande. Det var Olle som givit
Dagmar den aning hon hade om hur den fullkomlige
älskaren skulle vara.
— Har fjun det alldeles kålesalt bra nu?
Olle visste att det hette kolossalt, och att frun var
tilltalsordet för hembiträden och inte för sonen i famil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
