Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredagen - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
jen. Men fjun och kålesalt hörde till kärlekens
hemliga språk mellan; dem.
Ja, fjun hade det kålesalt bra. Så småningom hade
också de tvenne älskande funnit ett jämviktsläge för sin
stund av ömma förtroenden.
Malte satt i sitt arbetsrum innanför och såg på den
lilla strimman av ljus i dörren. Han visste precis hur
det tog sig ut, när de lågo där hopkrupna och blandade
sina gosskalufser samman. Många gånger hade de ropat
på honom att vara med, men i dag fick han vänta
förgäves. Han visste ändå att Dagmar var rosig om
kinderna, och att det yrkesansikte hon burit under dagen
— hennes operations-, dödsfalls- och receptansikte —
var borta, likaså den snubbade hustruns ansikte som
han sett en skymt av, då han svarat så strävt på hennes
lilla skämt om nöjesskatt. Nu var hon ung och
förklarad och skön, en kvinna vars ömhet nått sitt fullkomliga
svar och sitt fullkomliga mått. Han kunde överraska
henne med att ha det ansiktet då hon talade med Olle,
och förstod då att han misstagit sig den tid han
trodde han själv fick den högsta ömhet hon kunde ge.
— Fråga nu, min påg! Vad var det du var så nällad
för innan du fick veta?
Men Olle tyckte i sitt hjärta att det var underligt
att mor inte förstod hur svårt det i alla fall ^ar att fråga
om vissa saker så där tvärt.
— Ja, inge särskilt, sade han. Men säg, mor, den nya
kapsågen... (Kapsågar äro nämligen så lätta att tala
om...)
8. — Wägner, Vündkorset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
