Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredagen - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
— Ja, men när jag inte svor! Varför blir fjun så
arg då?
— Nej, Olle lilla, sade Dagmar hastigt, jag är inte
arg. Tvärtom var det bra, raring, att vi kom att tala
om det. För inte vet jag mycket om Gud, men så
mycket är jag säker på att han inte plågar
människorna i evighet. Hör på, Olle: Det finns inte något
helvete!
Olle tyckte mor var kul, som vågade säga det så
bestämt, men riktigt övertygad var han ej.
— Jag vill i alla fall inte dö, sade han mycket lågt
som en liten kittlande viskning in i fjuns öra. Det
kändes så skönt att ha sagt det som han hade försökt att
få fram ända sen han var liten.
— Jag vet det, Olle, sade fjun helt lugnt. Och vet
du hur jag vet det? Jo, för när du går förbi en möbel,
så stryker du efter den.
— Inte sen jag kom upp i första klass, protesterade
Olle generad.
— Inte så ofta, men nån gång. Det kommer för dig
att du inte är säker på nånting, är det inte så? Då
måste du känna efter om stolarna och borden verkligen
finns.
— Ja, men då är det väl inte rätt, att Ullastina ska
få gräla på mig för att jag sätter tummar på möblerna?
— Nej men när hon grälar, får du ju med en gång
klart för dig att både du och Ullastina och möblerna
finns, är det inte bra? För resten ville du väl inte att
jag skulle tala om för Ullastina hur dét hänger ihop?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
