Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredagen - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
om möbler och pengar var han en prima karl. Han
verkade renad och föryngrad av naturen och kom helt
till sin rätt här uppe, där allt var vildhet och blånande
vidd.
— Jag skulle vilja leva här uppe, sade Klipping.
Åtminstone halva året. Jag skulle jaga och fiska, höra på
fåglarna och för resten sitta och se ner i djupet och
upp mot höjden som man bör på sin ålderdom.
Koili tyckte det var en god plan. Bevekt av stundens
tjusning som nu ökades då aftonens rosenfärg bröt sig
mot det blå, lovade han sin jaktvän ett område att bo
och jaga på och timmer att bygga ett ordentligt hus.
— För resten, sade Roili av en plötslig impuls, jag
känner mig hågad att bygga mig en hydda i närheten
jag med, så då blir vi två. Jag kunde behöva dra mig
tillbaka i tid och göra upp livets balansräkning. Vad
vet man om livets mål och mening? Pengar kan det
i alla fall inte vara. Man hinner faktiskt aldrig läsa,
aldrig tänka. Man får aldrig vara i fred så man kan
sysselsätta sig med det som är väsentligt. Man vet ju
inte riktigt vad man tror och tänker.
Han lyfte sitt glas.
— Skål Klipping! Du är en hedersprick. Och fast
vi inte har några vittnen, så kan du lita på mitt löfte:
Du ska få tomt och virke och jakträtt.
Klipping blev lite förskräckt.
— Tack ska du ha, kära bror! Men se än på några
år kan jag inte ta dig på orden. Jag behövs där nere
hos min dotter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
