Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredagen - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
— Å, ens barn reder sig alltid. Inte ens nu hade
Roili glömt att han funnit Klipping ganska onödig i
Gåtatorp.
— Men du begriper väl, att jag inte kan lämna dem
förrän fabriken är över sin kris och kan arbeta lugnt
vidare.
— Det är väl de unga som ska ta itu med kriserna!
— Ja, jag har inte särskilt någon medkänsla för
Sjang, han fick väl slita hund som jag gjort själv.
Men ser du kvinnor! De tål inte det. Får de svårt,
så blir de desperata och kan ta sig till de otroligaste
ting. Jag vet vad jag talar om, för jag har blivit så
skrämd en gång. Min hustru ansåg sig kärlekslöst
behandlad av mig, med påföljd att när Ulla skulle komma
till världen, gick hon och gömde sig på en vind —
och det kostade henne livet.
— Ä, på det viset, mumlade Roili generad.
Klipping reste sig.
— Du ska väl titta in i stugan, innan det blir för
mörkt, sade han. Månsson var här och snyggade upp
i går, så jag hoppas det inte ser för ruskigt ut.
Därmed gick han före in i rummet. Roili kom strax efter
och hörde honom ge till ett rytande av fasa. Den breda
ryggen i dörren skymde rummet, så Roili såg inte
anledningen, men han blev faktiskt svettig av skräck, ty
han förstod att någon var död. Klipping störtade fram
i rummet, knäböjde och tog upp något från golvet.
— Se! sade han, och det var som om han visat på
sin egen dotters döda kropp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
