Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredagen - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
Då hon klargjorde att hon bodde hos fröken Klintin,
sade polisen:
— Jaså, hembiträdet! och följde henne. Han tyckte
hennes sätt att ta nyheten om inbrottet inte verkade
tillräckligt naturligt och beslöt varsko kriminalkonstapeln.
Men när hon från tröskeln tog en överblick av butiken
verkade hennes utrop av förskräckelse över dess
tillstånd åtminstone fullt äkta.
Ja, det var en svår syn för denna ordentliga flicka:
halva lagret var utrivet, och mitt i röran låg Leontine
på knä, röd och förgråten med hårvalken på sned,
förfärlig att skåda.
Mödosamt reste hon sig och kom emot Astrid:
— Äntligen, mitt kära barn! ropade hon. Var har du
varit? Stöd mig, Astrid! Hjälp mig, för jag vet varken
ut eller in!
— Jag ser det, sade Astrid och försökte damma av
tanten lite. Varför har tant rivit till så dant? Inte
kommer peng... Vad skulle jag säga? Vad är det tant har
blivit av med?
— Det vet jag inte än riktigt. Jag håller ju på och
inventerar.
— Jaså, ska det här vara inventering?
— Ska du gräla på mig denna oförskylda olycka!
ropade tanten, som mycket väl hörde det försmädliga
tonfallet.
— Ja, oförskyld vet jag inte om jag vill kalla den,
sade Astrid hårdhjärtat. Vad är det jag alltid har sagt
tant...
10 — V ii g ner. Vümlkorsct.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
