Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredagen - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
av kassan, om jag också har det smått? Svara på en
mors fråga, konstapeln!
— Nej, men tant då! utbrast Astrid.
Leontine vände sig, gick fram och lade sin hand på
flickans axel. Mitt i sin löjlighet utförde hon denna
rörelse på ett vördnadsbjudande sätt.
— Du slipper säga tant vidare, sade hon. Jag har
gjort orätt som inte erkänt vårt förhållande förut, men
det ska bli slut på tantandet och hymlandet nu. Säg du
mor, det har du rätt till. Min syster är i himlen nu och
kan inte ställa till bråk längre.
Därpå vände hon sig till Språng, som just konstaterade
att de två små korta kvinnorna med sina korta armar
troligen voro mor och dotter.
— Nåå, förstår herm nu att han var på fel spår? Och
jag får säga att det är oerhört att sånt ska hända en då
man tillkallar polisen som ska vara till för att skydda
och hjälpa...
Språng var ett ögonblick villrådig. Leontines
bekännelse tycktes honom inte ändra något vidare i sak. Om
den där flickan var oskyldig, varför blev hon så rädd
då hon förstod att han ville gå upp och titta i hennes
rum? Hon hade den hållning och blick som brukar
föregå bekännelsen, så sant han sett den hundrade gånger.
Språng var mycket starkt medveten om sin nästan
kusliga förmåga att få folk att bekänna, och han hyste intet
tvivel om att han skulle lyckas med den här flickan om
han framhärdade med henne. Men gumman var för
troskyldig och rörande, att vara den som förgiftade hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
