Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lördagen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
huset och i flygeln. Dagmar mötte honom så ofta att
hon tyckte att Ulla hade en massa förtvivlade män
omkring sig med glåmiga ansikten, brinnande ögon, svart,
fuktig lugg och spasmer.
Då hon kom ut ur Ullas rum efter att ha gett henne
en insprutning, stötte hon på honom igen.
— Varför är inte veronalen ur kroppen än? frågade
han hest.
— Därför att vi upptäckte henne så sent att giftet
hann resorberas i blodet.
— Så att om jag gått in till henne i går kväll...
— Ja, då hade vi magpumpat och fått ur giftet.
— Men då är det ju mitt fel! Och jag har burit mig
åt som en komplett fähund! Han sade fähund med ett
slags ruskigt välbehag.
Klipping sökte behärska sin egen förtvivlan för att
trösta honom, men det gjorde egentligen saken bara
värre.
— Du rådde väl inte för att du var distraherad av
krisen och allt det här med Roili. Ge dig inte över min
gosse! Jag vet att du var snäll mot Ulla och kan ha
gott samvete. Men var du lugn, den som gillrade fällan
åt min lilla fågel, den ska vi ha tag i. Så fort Ulla
klarat sig, så ve dem! Kan inte doktorn lova nu att
hon klarar sig?
Det kunde hon inte och detta försatte Klipping i en
sådan affekt, att han rusade ut för att telefonera till
specialisten som Dagmar stod i förbindelse med
rörande fallet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
